Jag vill dock upplysa mig om att jag nu mera befinner mig i USA, Florida och lever livet som au pair.

Jag hänvisar er därför till mina nya blogg där ni gärna får fortsätta att debattera.

KattmedFnatt.blogg.se

Tack för mig

Mer spännande och roligare äventyr….

Ni är varmt välkomna!

www.KattmedFnatt.blogg.se

så fortsätt att följ min blogg, men byt ut wordpress.com till blogg.se

KattmedFnatt.blogg.se

Seg som jag var vaknade jag i min stora och sköna säng och orkade precis
sträcka mig efter min dator för att kolla min mail.
Jag fann ett mail i min inkorg från au pair care som skrev att en familj är
intresserad och vill boka en intervju. Därefter läste jag mailet från denna
familj och jag blev riktigt rörd.

Familjen bestod av en ensamstående pappa med sina två barn på 9 och 11.
Han skrev ett jätte fint personligt mail till mig där han berättade att han kände
igen många av mina egenskaper i hans egna barn, då deras mamma hade gått
bort för ca 3 år sedan. Han skrev att jag verkade vara en stark och mycket
positiv människa som lever livet utan problem trots det som har hänt mig.
(Familjerna kan altså läsa om mig på en hemsida där jag
har lagt upp information om mig själv + bilder och ett personligt brev)
Han berättade om deras familj att dem var väldigt utåtriktade och älskade att
campa, cykla, rida, klättra i berg och hitta på massa spännande saker på sin
fritid. De har två hundar och älskar äventyr och barnen var väldigt mycket
involverade i läger och campingtrips osv.
Dem bor i en liten stad som heter Asheville, North Carolina, och det var det
som var den stora sorgen i mitt hjärta. Jag googlade på staden och fann nästan
bara skog som omslöt en liten liten stad. Jag varken kan eller vill bosätta mig
ute i ingenstans.
Familjen kändes så bra när jag läste om dem, och jag blev verkligen rörd utav
hans mail. Dock är jag i en mycket knivig situation, då jag inte kan tänka mig
att bo ute i skogen. Miljö är en väldigt viktig faktor för mig, och oavsett hur bra
en familj är måste miljö och ”location” stämma bra överens med hur jag vill leva.
Jag är en fet stadsråtta och måste ha nära till en  stad som är fylld av liv.
Visst älskar skogen och landet men enbart om man åker på en kort semester.
Jag skulle aldrig klara av att bo så permanent.

Det gör lite ont i mig att dem bor just där, för dem verkade vara så otroligt
mysiga och kärlek spirades runt dem på både fotona och i mailet.
Så just nu vet jag inte vad jag ska göra, om jag ska tacka nej till en intervju
eller om jag ska göra en. Jag är bara rädd att om jag gör en intervju kommer
jag att fastna mer för familjen men innerst inne vet jag ju att jag inte vill bo så…

Hjälp vad jobbigt det blev…

Asheville, North Carolina

Det finns ett och annat skräcknäste i våra trakter, men detta
tar fan priset! Har ni hört talas om Baslandia? En gammal
vapenfabrik som ligger inuti ett berg ovanför Dalvik mot Tolarp?
Jesus säger jag bara.

Igår natt åkte jag Boel, Bojan, Morgan och Stefan till detta ödebelagda
ställe för att se vad det var. Det var första gången för mig men typ
hundronde gången för Morgan.
Mitt ute i skogen, fast ändå nära bebodda hus låg denna ingång rätt in i
ett berg. Med bultande hjärtan tvingade vi in oss i detta skräckens hus.

Det var kolsvart och betongväggarna var fyllda av klotter från andra
ungdomar som varit där i samma ärende som vi.
Vi gick in i de mörka koridorerna och kom till ett stort rum.
Dumma som dem var, tände grabbarna en eld mitt i rummet, och
röken spred sig snabbt och täckte hela vägen ut.
Boel var livrädd och gick tillbaka till bilen, medan vi andra färdades
ännu längre in i de fruktansvärt svarta korridorerna.
Vi kom allt längre in i denna föredetta vapen fabrik och det var så många
rum och korridorer att jag inte för en sekund trodde att vi skulle hitta
tillbaka.

Bojan och jag gick hand i hand som dem små kycklingar vi är,
medan Stefan och Morgan tog kommandot.
Längre och längre in, tillslut kom vi in i ett rum med en smal och trång gång
som ledde oss mot ett hål som någon grävt rätt in i väggen. Ett litet hål,
likt det hålet i prison break, och då sprang jag och Bojan förtvivlat ut
därifrån. Nu hade vi fått nog. Vi var livrädda för vi hade gått så sjukt långt
in i berget att närsom helst skulle orker och vettar kunna anfalla oss utan
att någon visste vart vi var.
Vi alla greps av smått panik och i vår iver att hitta ut igen möttes vi av
ett lock från en begravningskista, när vi lyfte våra blickar såg vi kistan..
Panik, ja tack! Vi flydde därifrån fort som satan och möttes av nästa hinder.
Röken!
Just precis, den rök som bildats när dem tände elden hade spridit sig så långt
in i korridorerna att den nu mötte oss. Vi kunde inte se längre än 0,5 m framför
oss, och vi kunde inte andas. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, för det fanns
så många olika gångar att välja mellan och vi hade inte mycket syre att
överleva på. I paniken kom vi på att vi måste följa röken, för den skulle leda
oss ut, så vi tog ett djupt andertag och sprang mot röken.
Tillslut, när luften nästan tagit slut, hittade vi utgången och flydde för
våra liv ut i den friska luften.

Adrenalinet hade nästan tagit över både mitt och Bojans förstånd,
men vi hann att räddas innan vi föll i mörkrets händer.

Vilken kväll… den fortsatte sedan med magtortyr och magsår då
vi sysselsatte oss med elaka och busiga ting.

Auf Wiedersehn, på återseende!

I alla fall, denna familjen som kontaktade mig bor i Larchmont, New York.
Dem har 3 barn med åldern 9, 12 och 14.
Det räckte för att jag inte skulle vilja fortgå med intervjun. Jag vill helst till
Californien och ta hand om lite mindre barn. Så jag skrev ett mail där jag
tackade för deras intresse men att jag inte ville göra någon telefonintervju.

Det var lite läskigt, spännande och samtidigt nervöst. Jag trodde inte att det
skulle gå så fort att få någon familj på kroken. Men jag är ändå orolig, för jag
vill verkligen mest av allt till CA, och vem vet om jag ens får en familj som är
intresserad därifrån. Nå väl, nu börjar leken på riktigt så när som helst kan det
hända att jag hittar min drömfamilj och snart ger jag mig av… tiden är knapp.

Nu ska jag i alla fall börja förbered frågor som jag ska ha till hands om en ny
familj skulle kontakta mig och jag faktiskt vill gå med på en intervju.
Hjälp, engelskan skulle jag också behöva träna upp lite, kommer låta som en
inhemsk buffel i en djurpark som försöker prata med pingviner om någon
skulle ringa. Hahah, håll era tummar för mig!

Jag vill åka, jag vill till Californien!

Nåväl, det jag fyller mina dagar med är att trackassera stackars Bubba, Viktor
och Krille. Dock jobbar alla på dagarna, så jag får hålla dem vakna halva nätterna.
Ikväll ska jag till axamo för att ta en joggingrunda med älskade Johan.
Det ska bli skönt att få se honom svettas mer än mig xD

Jag har också fått en förfrågan om att vara med i en ”show-musikal” på
konserthuset den 25 augusti. Jag och Martin ska göra våran legendariska;
- Mötet mellan John Bauer och Tuvstarr
Det ska bli otroligt roligt. Dock är det inte för allmänheten, utan inhyrt av massa
viktig-pettrar :/

Idag fyller Bojan 19 år, så jag tycker att vi ska utbringa ett fyrfaldigt
leve för honom, Hurra hurra hurra! Folketsjubel: Wooooo!!!

Nej ni, nu ska jag sätta mig i bilen och rikta färden mot Axamo för att forma
till den nu mera -sommar-otränade-kroppen.

I know you will soon be gone,
But I can not help falling for you.
And even though you call yourself  ”The devil”
You will always be the angel who flew away….

Ord som bildar meningar som bygger en handling….
Jag kan inte annat än att bli stum av förundran och fylld
av en sjungande lycka.
Vad är det egentligen jag kommer att lämna bakom mig?